Belarus

Ett civilt samhälle under mycket hårt tryck

Belarus (Vitryssland) är en diktatur och sedan presidenten Aljaksandr Lukasjenka tog makten 1994 har förhållandena för civilsamhället stegvis försämrats. Det existerar ett oberoende civilt samhälle i landet, men det verkar under mycket svåra förhållanden och är utsatt för mycket stark press från myndigheterna sida. De personer som är verksamma inom det oberoende civilsamhället utsätter sig själva för stora risker.

I den poängsättning av föreningsfriheten som organisationen Freedom House gjorde för år 2007 var Belarus ett av elva länder i världen som fick noll poäng. Under några år därefter var förhållandena fortfarande lika dåliga men situationen inte riktigt lika pressande. Efter de turbulenta protesterna mot presidentvalet den 19 december 2010 har den försämrats igen och beskrivs under 2011 som den sämsta sedan Lukasjenka kom till makten för 17 år sedan.

Fasaden är tunn och när polisen brutalt och öppet slår ner fredliga protestmöten visar regimen upp ett annat ansikte.

Trots att föreningsfriheten i landet i princip inte kan sägas existera bemödar sig myndigheterna till viss del om att försöka upprätthålla en fasad av att så ändå är fallet. Den trend som finns i övriga världen att kväsa civilsamhället i det tysta med lagar och regleringar märks också i Belarus. Och personer döms exempelvis ofta till fängelse på fabricerade grunder i brottsmål i stället för på de egentliga politiska grunderna. Men fasaden är tunn och när polisen brutalt och öppet slår ner fredliga protestmöten visar regimen upp ett annat ansikte. Det är uppenbart att man är rädd för offentliga protester.

…i Belarus är det nästan omöjligt att registrera en oberoende organisation och de flesta får avslag.

Jämför man med möjligheterna för föreningar att verka fritt i Ryssland kan man finna både likheter och olikheter. Tydligt är att de båda länderna drar lärdomar av varandra, där Belarus ligger några steg ”före” Ryssland i kväsandet av det civila samhället. I Ryssland är det till exempel mycket krångligt att registrera en organisation och flera får avslag, i Belarus är det nästan omöjligt att registrera en oberoende organisation och de flesta får avslag. Dessutom är det olagligt att verka i en oregistrerad organisation i Belarus, något som inte är fallet i Ryssland. Problemen är alltså likartade i de två länderna, men ligger på olika nivåer. Å andra sidan har inte civilsamhället i Belarus pressats av mord och misshandel i samma omfattning som i Ryssland.

Föreningsfrihet

Föreningsfriheten är uttryckligen garanterad i den belarusiska grundlagen, men lagar och presidentdekret rymmer också inskränkningar i densamma. Inte minst gäller detta restriktioner i organisationernas bildande och dess aktiviteter.

Ett av de mest framträdande problemen för organisationer i Belarus är svårigheterna att registrera en organisation. Detta är inte minst sammanbundet med det faktum att det i Belarus är olagligt och straffbart att verka i en oregistrerad organisation. Många organisationer har också förlorat sin registrering och därmed ”stängts” av myndigheterna. Nedan redogörs för vart och ett av dessa problem separat.

  • Registrering

Att registrera en organisation i Belarus är ett absolut villkor för att kunna verka lagligt. Den ansökan som görs för att få registrera en organisation är synnerligen omfattande och de höga registreringsavgifterna är också de problematiska för många organisationer. Kriterierna för en godkänd ansökan är hårda. Till exempel måste en riksorganisation ha 50 grundare runt om i hela landet och ett politiskt parti så många som 1 000.  I ett land där man utsätter sig för stora personliga risker då man uttrycker regimkritik utgör det följaktligen en risk att stå som grundare till en oberoende organisation eller ett parti i en registreringsansökan.

Vissa hotades med uppsägning av sina arbetsgivare om de inte drog tillbaka sitt medlemskap i partiet. Som ett resultat av detta tog fem personer tillbaka sina signaturer. Ansökan var därmed inte komplett och avslogs.

Ett exempel på detta är de registreringsförsök det Belarusiska kristdemokratiska partiet gjorde år 2009. Så gott som samtliga grundare (alltså 1 000 personer) kontaktades av polisen, säkerhetspolisen eller av den lokala ”ideologiavdelningen”. Vissa hotades med uppsägning av sina arbetsgivare om de inte drog tillbaka sitt medlemskap i partiet. Som ett resultat av detta tog fem personer tillbaka sina signaturer. Ansökan var därmed inte komplett och avslogs.

Ett annat stort problem vid registreringsansökningar är kravet på att organisationer inte får registreras i en bostadsadress. Detta är problematiskt eftersom det samtidigt är svårt att få hyra kontorslokaler. En stor andel av de administrativa byggnaderna i landet är statliga och hyrs helt enkelt sällan ut till oberoende organisationer, eller också har de orimligt höga hyror. De privata hyresvärdar som finns utsätts ofta för påtryckningar från myndigheterna att inte hyra ut sina lokaler. Intressant i sammanhanget är att kommersiella företag har rätt att registreras i bostäder, vilket tydligt visar på att myndigheterna valt att utsätta just organisationer för särskilda svårigheter.

För att kunna registrera en riksorganisation eller ett politiskt parti behövs också större tillfälliga samlingslokaler för att kunna genomföra de konstituerande mötena. Det är ofta förknippat med närmast oöverstigliga problem att få hyra en sådan för en oberoende organisation. Det ovan nämnda Belarusiska kristdemokratiska partiet fick nej från tio potentiella hyresvärdar när de behövde en lokal för sin konstituerande kongress i februari 2009. Först när de hotade med att ha kongressen utomhus i Minsks centrum fick de till slut tillstånd att hyra en lokal.

Lagtexterna om registrering av organisationer är vagt formulerade och ger utrymme för godtycklig behandling av ansökningarna från myndigheternas sida. Intressant nog motiveras alltid avslagen, ofta med de mest absurda förklaringar, som att ett telefonnummer till någon av grundarna inte uppgetts eller att fel typsnitt (!) använts vid ifyllnad av blanketterna. Det är uppenbart att myndigheterna enbart registrerar de organisationer de anser önskvärda. Sedan år 2000 har inte ett enda politiskt parti registrerats och endast ett fåtal oberoende organisationer, trots många ihärdiga försök.

Flera organisationer, som till exempel ungdomsorganisationen Malady Front, har försökt registrera sig vid upprepade tillfällen sedan slutet av 90-talet. En av gångerna avslogs ansökan eftersom en av grundarna hade anklagats för att vara aktiv i en oregistrerad organisation. Något som förvisso var sant, men som inte ens enligt belarusisk lag kan utgöra ett skäl till nekad registrering.

Att det inte är ansökningshandlingarnas kvalitet utan de belarusiska myndigheternas goda vilja en godkänd ansökan är beroende av, kan med illustreras av människorättscentret Vjasnas lokalavdelning i Brest. De försökte registrera sin organisation fyra gånger under 2009. För varje avslag korrigerade man de felaktigheter som myndigheterna pekat ut och lämnade in en ny ansökan, där nypåkomna felaktigheter hittades. Alla ansökningar avslogs.

FN:s människorättskommitté har vid flera tillfällen kritiserat Belarus för just svårigheten för organisationer att registrera sig.

FN:s människorättskommitté har vid flera tillfällen kritiserat Belarus för just svårigheten för organisationer att registrera sig. Men svårigheterna till trots finns det några oberoende organisationer som är registrerade i Belarus, däribland människorättsorganisationen den Belarusiska Helsingforskommittén och den år 2008 registrerade rörelsen För frihet. Det finns också en möjlighet för organisationer att registrera sig som institut, något flera har utnyttjat.

  • Stängning av organisationer

En organisation som är registrerad men förlorar sin registrering betraktas av myndigheterna som likviderad och stängd.

En organisation som är registrerad men förlorar sin registrering betraktas av myndigheterna som likviderad och stängd. Eftersom det enligt belarusisk lag är förbjudet att vara verksam i en oregistrerad organisation är de enda alternativen som finns för organisationen då att avsluta sin aktivitet eller att fortsätta att verka illegalt.

Myndigheterna kan utfärda så kallade officiella varningar mot organisationer, två varningar under ett år innebär att organisationen kan komma att stängas. Under 2011 hotas just den nyss nämnda Belarusiska Helsingforskommittén av stängning. Detta efter att i januari och juni 2011 ha fått två sådana varningar från Justitiedepartementet angående sin verksamhet. Den första varningen fick de efter att ha skickat ett brev till FN. Brevet berörde myndigheternas hot mot försvarsadvokaterna till de oppositionsledare som stod åtalade efter protesterna mot valfusket vid presidentvalet i december 2010. Justitiedepartementet ansåg bland annat att detta brev ”var ett försöka att vanhedra republiken Belarus inför det internationella samfundet”. Den andra varningen gällde obetald skatt på bidrag man erhållit under 2002 och 2003, vilka Helsingforskommittén hävdar var skattebefriade.

Utfärdandet av varningar är en mycket godtycklig procedur och fungerar som ett hot och en signal från myndigheterna att organisationen har ögonen på sig. Att arbeta under sådana villkor blir mycket pressande och är som gjort för att få organisationerna att idka självcensur för att undgå stängning. Ett tydligt brott mot föreningsfriheten.

Felaktiga eller icke-existerande kontorslokaler är andra skäl som myndigheterna använder för att stänga organisationer. En vanlig anledning som anges är att organisationen har en lokal som ligger i ett bostadshus (något som alltså inte är tillåtet, läs mer därom i avsnittet om registrering ovan). Allmänt förekommande är också det som till exempel Barysaus lokalavdelning till välgörenhetsorganisationen Children in Need råkade ut för i april 2009.  Hyran i den kontorslokal de hade var så orimligt hög att de inte har råd att vara kvar, vilket sedan utgjorde den formella anledningen till att organisationen stängdes.

I januari 1999 utfärdade presidenten ett dekret som bland annat skärpte registreringskraven och tvingade redan registrerade organisationer att registrera om sig. Detta resulterade i att hundratals organisationer blev av med sin registrering och därmed stängdes av myndigheterna. Därefter har antalet ofrivilligt stängda organisationer minskat något men ligger fortsatt på i snitt 50 per år.

  • Olagligt att verka i en oregistrerad organisation

Enligt paragraf 193 i den belarusiska brottsbalken är det förbjudet att vara verksam i en organisation som inte är registrerad. Brottet är belagt med böter eller fängelse i upp till två år. Lagen antogs 2006 och har sedan dess utgjort ett mycket stort hinder för det civila samhället i Belarus. Den innebär en grov kränkning av föreningsfriheten.

Lagen tillämpas inte aktivt på alla personer som arbetar för en oregistrerad organisation, men blotta vetskapen om att man riskerar fängelse för sitt engagemang får många att avhålla sig från det. Och den har tillämpats på många personer, både i form av officiellt eller inofficiellt utfärdade ”varningar” och i fällande domar. Mellan 2006 och 2009 dömdes 17 personer enligt lagen och många fler varnades.

En av dem som drabbats av paragraf 193 är Enira Branitskaja som 2006 dömdes till sex månaders fängelse. Hon hade varit aktiv i den oregistrerade organisationen Partnerstva som bland annat övervakat det årets presidentval. Ytterligare tre personer från samma organisation dömdes samtidigt till samma eller längre straff.

Varningarna är att se som markeringar och hot från myndigheternas sida och åtföljs ofta av krav på att upphöra med aktiviteterna i den oregistrerade organisationen. Främst utsatta är organisationer som arbetar med för regimen känsliga frågor. Andrej Patjobut från Förbundet för Belarus polacker berättar att många aktivister i föreningen öppet pressas att lämna organisationen. Medlemmarna kallas in till samtal hos säkerhetspolisen eller inrikesdepartementet och hotas med åtal.

Människorättscentret Vjasna blev av med sin registrering redan år 2003 och har sedan dess verkat illegalt

Människorättscentret Vjasna blev av med sin registrering redan år 2003 och har sedan dess verkat illegalt. I februari 2011 varnades ordföranden Ales Bjaljatski för verksamhet i en oregistrerad organisation. Bjaljatski hade redan långt tidigare öppet förkunnat att han arbetat i Vjasna ända sedan organisationen blev av med sin registrering, varför myndigheterna kunnat döma honom till fängelse när som helst. Att de just då valde att varna honom visar på det selektiva och godtyckliga sätt som de belarusiska myndigheterna tillämpar lagen på.

Särskilt utsatta organisationer

Liksom i många andra länder är de organisationer som är engagerade i för regimen känsliga frågor eller uttrycker regimkritik de värst utsatta även i Belarus, det gäller särskilt människorätts- och ungdomsorganisationer. Också oppositionella politiska partier verkar under mycket hård press.

Även till synes ofarliga sammanslutningar kan hamna under tryck från myndigheterna, om de inte uppfattas som tillräckligt lojala med regimen.

Men stora delar av civilsamhället verkar under svåra omständigheter i Belarus. Även till synes ofarliga sammanslutningar kan hamna under tryck från myndigheterna, om de inte uppfattas som tillräckligt lojala med regimen.

Antalet registrerade organisationer i landet ligger konstant runt cirka 2 200. Ungefär 50-100 nya tillkommer varje år och ungefär lika många försvinner, antingen för att verksamheten upphört eller för att organisationen stängts av myndigheterna. Den absoluta merparten av dessa organisationer är statsvänliga så kallade GONGOer (”statliga icke-statliga organisationer”, se ovan sidan X) eller organisationer som inte arbetar med för regimen politiskt känsliga frågor.

Fysiska inskränkningar

Fysiska inskränkningar i föreningars möjligheter att verka fritt, så som fängelse, skrämsel och trakasserier, är relativt vanligt förekommande i Belarus. Politiska mord har förekommit i mindre omfattning i landet, men är inte något som det civila samhället är särskilt utsatt för. Nedan redogörs för olika metoder av fysiska inskränkningar som påträffas i landet.

Intensiteten i myndigheternas övergrepp varierar i takt med den politiska utvecklingen. Sommaren 2008 släpptes exempelvis alla dåvarande politiska fångar som en eftergift på omvärldens krav. Under 2009 och 2010 var utvecklingen relativt lugn med få politiska fångar. Sedan presidentvalet i december 2010 har situationen återigen vänt och åtskilliga personer har fängslats på politiska grunder. Hösten 2011 har så återigen flera fångar släppts, som varande brickor i den belarusiska regimens spel med omvärlden.

  • Fängelse

Fängelse är en utbredd metod att förhindra aktiva inom det civila samhället att utöva sitt engagemang. Hot om fängelsestraff fyller också en starkt avskräckande funktion. Det förekommer att personer döms till fängelse både för uttalat politiska brott, som i samband med demonstrationer, för ärekränkning eller för verksamhet i en oregistrerad organisation. Men ofta använder myndigheterna rent fabricerade kriminella handlingar för att fängsla medlemmar av det oberoende civilsamhället, exempelvis skattebrott, brott mot terroristlagstiftningen etc.

Som exempel kan nämnas Mikalaj Autuchovitj som under 2009 dömdes till fängelse för bland annat illegalt vapeninnehav och förberedelser till terrordåd. Allmänt anses det dock vara hans engagemang inom civilsamhället som ligger bakom fängslandet.

Myndigheterna har valt att hellre ställa honom inför rätta för skattebrott än för den uppenbart politiskt motiverade anklagelsen om verksamhet i en oregistrerad organisation.

Ett annat aktuellt fall är anklagelserna mot människorättscentret Vjasnas ordförande Ales Bjaljatski som sommaren 2011 häktades för grovt skattebrott och hotas av upp till sju års fängelse. Vjasna är inte registrerade i Belarus och kan därmed inte ha något bankkonto i landet. Bjaljatski har därför upplåtit sina personliga bankkonton i utlandet för att placera organisationens medel på, något som nu vänts emot honom av belarusiska myndigheter. Myndigheterna har valt att hellre ställa honom inför rätta för skattebrott än för den uppenbart politiskt motiverade anklagelsen om verksamhet i en oregistrerad organisation (något de skulle kunna tillämpa, se ovan).

Kortare så kallade administrativa fängelsedomar på upp till 15 dagar är mycket vanligt förekommande. Särskilt gäller detta deltagare i offentliga demonstrationer som inte godkänts av myndigheterna, se mer därom nedan i avsnittet om mötesfrihet. Sådana administrativa fängelsestraff utdöms också på fabricerade eller mycket selektiva grunder där regimkritiker kan dömas till kortare fängelsestraff för att exempelvis ha svurit på allmän plats. Det är ett tydligt sätt att hålla oppositionella krafter under press från myndigheternas sida.

  • Skrämsel, misshandel och trakasserier

Villkoren för det civila samhället i Belarus är till stor del präglade av kontroll och rädsla. Att uttrycka en regimkritisk åsikt eller utöva ett engagemang som går emot regeringens officiella linje kräver ett stort mod. Regimen kontrollerar aktivt befolkningen och använder flera olika metoder att skrämma människor till tystnad. Både fysiska och psykiska metoder förekommer, som exempelvis misshandel eller att människor kallas till samtal hos säkerhetspolisen.

Sådana möten med säkerhetspolisen resulterar ofta i att personen i fråga hotas med relegering från sina studier eller uppsägning från arbetet, vanligt är att man under hot dessutom försöker värva personer som informatörer. En illustration till hur det kan gå till ges från det samtal studenten Aleh Pronski hade med två officerare från säkerhetstjänsten den 15 januari 2009. Pronski var aktiv i (den registrerade) rörelsen För frihet och beskriver samtalet så här: ”De gav mig tre val. [Ett:] Jag kunde sluta vara aktiv, då skulle de lämna mig i fred och jag skulle inte anvisas arbete i Homel-regionen [ett område som är smittat med radioaktivitet sedan Tjernobylkatastrofen]. Två: Jag kunde berätta för media om vårt samtal och fortsätta vara aktiv, då skulle jag tvingas arbeta i Homel-regionen och förstöra mitt liv helt och hållet. Tre: Jag kunde samarbeta med KGB och få en fin karriär som belöning.”

Bara under januari 2011 genomfördes fler än 150 husrannsakningar och förhör hos säkerhetspolisen.

Organisationer och aktiva personer inom civilsamhället utsätts också ofta för husrannsakningar. Ibland beslagtas samtidigt dokument, datorer och annan kontorsutrustning. Bara under januari 2011 genomfördes fler än 150 husrannsakningar och förhör hos säkerhetspolisen. Ett av dessa fall var när säkerhetstjänsten den 19 januari genomförde en husrannsakan mot Centret för mänskliga rättigheter. Samma dag gjordes även en husrannsakan hemma hos centrets ordförande Raisa Michailouskaja. Vid båda tillfällena beslagtog man också datorer.

Misshandel är allmänt utbrett vid regimkritiska demonstrationer och manifestationer. Genom att skrämma folk vill man få dem att avhålla sig från att delta i icke sanktionerade offentliga sammankomster. Polisbrutaliteten är ofta omfattande både vid själva demonstrationerna och efter gripandena. Se mer nedan, under avsnittet om mötesfrihet.

En annan form av trakasserier inträffade under slutet av 2009 då fyra företrädare från olika ungdomsorganisationer utsattes för grova övergrepp. Civilklädda män kidnappade dem på gatan, tvingade in dem i en bil och trädde en huva över huvudet på offren. Därpå kördes de utanför staden och släpptes av i skogen. Några fråntogs också sina mobiltelefoner. Tre av dem varnades under resan för att fortsätta med sina politiska aktiviteter, flera av dem rapporterade att de hörde en polisradio i bilen.

Mötesfrihet

Liksom föreningsfriheten är mötesfriheten garanterad i grundlagen, men också här innehåller lagstiftningen många inskränkningar av rättigheterna. Det finns en viss mötesfrihet i landet, men den är mycket starkt begränsad.

Lagen ger belarusiska myndigheter rätt att bestämma plats och tid för sammankomsten, eller att helt förbjuda den.

Arrangörer av allmänna sammankomster måste exempelvis ansöka om tillstånd minst 15 dagar i förväg. Att hålla en sammankomst utan tillstånd är förbjudet och straffbart. Lagen ger belarusiska myndigheter rätt att bestämma plats och tid för sammankomsten, eller att helt förbjuda den. Ett förbud ska enligt belarusisk lag motiveras, men detta sker sällan.

Om en demonstration tillåts anvisas den generellt till en avlägsen plats i utkanten av en stad, en park eller stadion, där få utomstående personer befinner sig. Oberoende allmänna sammankomster tillåts ytterst sällan på städernas centrala gator och torg.

I Belarus genomför dock det oberoende civilsamhället fredliga manifestationer utan tillstånd från myndigheterna. Dessa upplöses oftast av ordningsmakten på mer eller mindre våldsamma sätt. Det finns otaliga exempel där kravallpolis mycket brutalt upplöst möten och slagit ner fredliga demonstranter. Efter att demonstranterna gripits misshandlas de ofta både på väg till och i häktet. Vanligt är sedan att de döms på löpande band till 10-15 dagars fängelse i summariska rättegångar inför lyckta dörrar.

Sju av de oberoende presidentkandidaterna greps och dömdes för organiserande av massoroligheter i upp till 6 års fängelse.

Den 19 december 2010 hölls ett omfattande massmöte i Minsk mot valfusket i presidentvalet som ägt rum samma dag. Detta slogs ner brutalt och över 700 personer greps. De flesta dömdes till kortare fängelsestraff enligt nyss nämnda procedur. I en undersökning gjord av belarusiska och internationella människorättsorganisationer rapporterar 148 av 205 tillfrågade att polisen slagit, knuffat eller sparkat dem sedan de gripits. Sju av de oberoende presidentkandidaterna greps och dömdes för organiserande av massoroligheter i upp till 6 års fängelse.

Massdemonstrationer är i allmänhet inte så vanligt förekommande i Belarus. Detta beror sannolikt på att människor inte vågar protestera av rädsla för de repressalier de kan drabbas av. Inte bara i form av ovan nämnda polismisshandel och fängelsestraff utan också för att de riskerar att bli avskedade från arbetet eller relegerade från studierna.

Sommaren 2011 spreds dock en demonstrationsvåg över hela landet. Genom sociala nätverk på Internet uppmanades folk att mötas på centrala torg i städer runt om i landet för att klappa händerna. Meningen var att kringgå förbudet om allmänna sammankomster genom att genomföra en tyst promenad utan plakat eller slagord enbart ackompanjerad av handklappningar. Också vid dessa tysta manifestationer rapporterades om hundratals gripna och brutalt polisvåld. Vissa av handklappsmanifestationerna i några städer kunde dock genomföras helt utan ingripande från polisen.

Yttrandefrihet

Tidvis blockeras också åtkomsten till regimkritiska hemsidor totalt.

Den belarusiska staten har en i det närmaste total kontroll över informationsspridningen i landet. I princip all etermedia är statskontrollerad, men det finns ett fåtal oberoende tidningar som tillåts komma ut, vars upplagor dock är försvinnande små. Internet är mer eller mindre fritt även om användningen därav till del kontrolleras. Åtkomsten till ett mindre antal hemsidor blockeras konstant på statliga servrar (vilket inkluderar de flesta arbetsplatser och utbildningsinstitutioner), till exempel den oppositionella nyhetsförmedlingssidan Chartyja 97 och människorättscentret Vjasnas hemsida. Tidvis blockeras också åtkomsten till regimkritiska hemsidor totalt. Tillgången till Internet bland befolkningen är begränsad, särskilt på landsbygden. Skriftliga publikationer tillåts inte tryckas i mer än 299 exemplar utan särskilt tillstånd från myndigheterna. Detta sammantaget innebär att oberoende organisationer har mycket svårt att sprida information och att deras yttrandefrihet är starkt begränsad.

Det finns flera paragrafer i den belarusiska brottsbalken som inskränker yttrandefriheten för organisationer. Särskilt gäller detta de så kallade ärekränkningsparagraferna som kriminaliserar ”förtal eller förolämpning av Belarus president”, ”förolämpning av statstjänsteman” samt ”vanhedran av republiken Belarus”. Dessa paragrafer används emellanåt för att ställa företrädare för det civila samhället inför rätta på rent politiska grunder.

Utländsk finansiering

År 2003 antogs regleringar om att utländska medel ska rapporteras och godkännas av myndigheterna. Detta som ett led i att ge dem kontroll över de medel som förs in i landet och i vilka projekt de används. Reglerna tvingar också organisationer som tar emot utländsk finansiering att betala 30 % i skatt på medlen. Organisationer som inte är registrerade har inte någon laglig möjlighet att ta emot varken inhemsk eller utländsk finansiering.

Ett par år senare infördes restriktioner i Belarus angående ”utländsk teknisk assistans”. Förordningen förbjuder organisationer och enskilda individer att mottaga eller använda hjälp för att bland annat ”arrangera sammankomster, möten, marscher, demonstrationer, manifestationer och strejker, att producera och distribuera kampanjmaterial och andra former av politisk verksamhet bland befolkningen”. I den tekniska assistansen ingår enligt förordningen också seminarier, konferenser och offentliga diskussioner.

I oktober 2011 antog parlamentet en skärpning av straffet för brott mot denna förordning. Tidigare har det varit en förseelse av mindre allvarlig art, men det har nu blivit belagt med fängelse att bryta mot den. Ännu ett steg har därmed tagits i den gradvisa åtstramningen av det oberoende civilsamhällets handlingsutrymme.

Resultatet av dessa regleringar är att det civila samhället har mycket stora svårigheter att få sin verksamhet finansierad.

Resultatet av dessa regleringar är att det civila samhället har mycket stora svårigheter att få sin verksamhet finansierad. De utgör grova inskränkningar av organisationernas möjligheter att verka fritt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s