Ryssland

Det oberoende civilsamhället kvävs i tysthet

Tyvärr utgör situationen i Ryssland en provkarta på många av de tillvägagångssätt att inskränka föreningars möjligheter att verka fritt som tas upp i föregående kapitel. Från att under 90-talet ha upplevt relativt goda förhållanden för civilsamhället har situationen stegvis försämrats under 2000-talet. En kritisk vändpunkt inträffade år 2006 då en mycket repressiv lagstiftning som inskränker föreningsfriheten antogs. Också den anti-extremistlagstiftning som infördes 2002 används aktivt av regimen för att tysta eller marginalisera regimkritiker.

En kritisk vändpunkt inträffade år 2006 då en mycket repressiv lagstiftning som inskränker föreningsfriheten antogs.

Det går att se en tydlig koppling mellan den ryska regimens hårda inskränkning av föreningsfriheten och de färgrevolutioner som inträffade i grannländerna i början av 2000-talet. Utvecklingen sammanfaller också med den allmänna trend i det ryska samhället som går mot ett alltmer auktoritärt styre sedan Vladimir Putin kom till makten 2000. Inställningen till det civila samhället är att betrakta som rent fientlig från statens sida, särskilt gäller detta organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor och de som får finansiering från utlandet.

Den ryska regimen tillämpar till stor del mindre uppseendeväckande administrativa metoder för att inskränka organisationers möjligheter att verka fritt. Men civilsamhället är också mycket pressat av mer fysiska metoder som hot, misshandel och rena mord. Dock följs den övriga tendensen i världen, att dylika dåd ofta utförs av okända gärningsmän som sällan ställs inför rätta.

Östgruppen har tidigare skrivit om förenings- och mötesfriheten i Ryssland i rapporten ”Rysk demokrati – inte längre lika viktig?” från år 2010. Där finns bland annat fler illustrativa exempel på vilka förhållanden många organisationer i Ryssland tvingas verka under.

Särskilt utsatta organisationer

En stark och genomgående trend i Ryssland är att de inskränkta möjligheterna för föreningar att verka fritt i hög grad drabbar de organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor. Här kan nämnas sådana som arbetar med frågor som relaterar till Norra Kaukasien/Tjetjenien, som uttrycker regimkritik, arbetar med mänskliga rättigheter, miljöfrågor, valövervakning, migrations- och flyktingpolitik, straffrihet och korruption. Särskilt utsatta är organisationer som får utländsk finansiering.

Det är dock inte bara dessa som drabbas, särskilt lagstiftningen om registrering och rapportering slår hårt mot många andra organisationer, till exempel ute på landsbygden där resurser och kunskap kanske saknas för att fylla i myndigheternas omfattande blanketter. Men myndigheterna tenderar att till mycket stor del tillämpa lagstiftningen selektivt, något som med tydlighet kommer att framgå i beskrivningarna nedan.

Föreningsfrihet

År 2006 antogs en rad tillägg i den lagstiftning som reglerar organisationerna i det civila samhället i Ryssland. Denna så kallade NGO-lag bryter mot föreningsfriheten genom att inverka på organisationernas möjlighet att etableras och drivas fritt samt på deras yttrandefrihet. Efter omfattande kritik antogs 2009 flera ändringar i lagen som delvis förbättrade den, de grundläggande problemen kvarstår dock. Huvudproblemen i lagen är de omfattande krav som ställs för att kunna registrera en organisation samt de tillika mycket omfattande kraven på organisationerna att rapportera till myndigheterna om sin verksamhet. Lagen är vagt formulerad och ger myndigheterna stora möjligheter till godtycke.

Nedan redogörs för lagen och hur den drabbar det ryska civila samhället i form av omfattande registreringsprocedurer, byråkratiska trakasserier samt stängning av organisationer.

  • Registrering

Det är inte förbjudet för organisationer att verka utan registrering i Ryssland. Men utan registrering kan man exempelvis inte öppna ett bankkonto och får därmed svårt att ta emot något finansiellt stöd.

Minsta fel i en ansökan, till och med något så litet som ett skrivfel, kan göra att en ansökan avslås.

Registreringsproceduren är mycket omfattande, svårbegriplig och tidskrävande. Proceduren kan pågå i många månader och till och med i flera år. Att registrera en organisation är kostsamt, både på grund av höga registreringsavgifter och på grund av att organisationerna måste anlita jurister för att få alla dokument rätt ifyllda. Minsta fel i en ansökan, till och med något så litet som ett skrivfel, kan göra att en ansökan avslås. Kriterierna är vagt formulerade vilket öppnar för ett godtycke hos handläggarna. Avslag på registreringsansökningarna kan därför användas, och används ofta, politiskt motiverat och selektivt. Under 2007 nekades mer än 11 000 registreringsansökningar. I Sankt Petersburg avslogs så många som 35 % av ansökningarna.

Ett alls inte unikt exempel är när lokalavdelningen till en organisation för ursprungsbefolkningar fick sina ansökningar om registrering avslagna sju gånger innan den slutgiltligen antogs. Anledningarna var hela tiden olika, en gång angavs den till exempel vara att organisationens namn inte var på ryska (!).

Vid varje förnyad ansökan måste också en ny ansökningsavgift erläggas. Under 2010 höjdes kostnaderna kraftigt till 4 000 rubel (motsvarande ca 1 000 kr) och uppgår nu till nästan samma kostnad som för en minimilön i Ryssland. En utländsk organisation får betala 120 000 rubel i ansökningsavgift (motsvarande ca 30 000 kr).

Redan registrerade organisationer måste också skicka in nya registreringsdokument om förändringar inom organisationen genomförts, till exempel om en ny kontorschef anställts. Vid varje förändring måste nya avgifter erläggas.

Under 2010 avslogs organisationen Rakurs registreringsanmälan om förändrade stadgar. En av anledningarna angavs vara att organisationen i stadgarna pekade ut HBT-frågor som ett prioriterat arbetsområde. Registreringsmyndigheten ansåg bland annat att detta arbete gick emot ”lagen om motverkande av extremistisk verksamhet”, samt att information om homosexualitet ”hotar den Ryska Federationens suveränitet” eftersom den ”underminerar grundvalarna för äktenskapet som helig institution”. Ett flagrant brott mot föreningsfriheten som visar det sätt ryska myndigheter i många fall väljer att använda lagstiftningen på.

  • Byråkratiska trakasserier

Förutom vid själva registreringen är många ryska organisationer och deras medlemmar utsatta för en lång rad andra byråkratiska trakasserier från myndigheternas sida. Här liksom i övrigt används metoderna till stor del selektivt mot icke önskvärda organisationer. Ofta är också trakasserierna samordnade från flera olika håll. Det kan handla om allt från inspektioner från skattemyndigheterna, brandskydds- och åklagarmyndigheten till jakt på piratkopierade program till datorer.

Det senare har varit ett vanligt förekommande sätt att trakassera organisationer. Datorer har i många fall beslagtagits och organisationens arbete därmed lamslagits, också rättsprocesser har inletts mot ansvariga i organisationen. De facto har många organisationer säkerligen använt sig av olicensierade programvaror. Enligt en rapport var så många som 73 % av de nyinstallerade datorprogrammen i Ryssland piratkopierade under 2007. Men det faktum att myndigheterna använde lagen i hög grad just mot oönskade organisationer och oberoende medier, fick företaget Microsoft att 2010 utfärda en allmänt gällande licens för flertalet ideella organisationer och mindre oberoende medier i Ryssland till och med 1 januari 2012.

NGO-lagen ger ryska myndigheter mycket långtgående befogenheter att utföra inspektioner av organisationer samt att inkräva omfattande rapportering från dem. Det är uppenbart att lagen används selektivt och att det i stor utsträckning enbart är organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor som drabbas. Sedan den nya lagen ifördes 2006 har många organisationer inspekterats flera gånger, medan andra inte utsatts för någon inspektion alls.

I september 2010 krävde till exempel åklagarmyndigheten i Moskva under en och samma dag in en rad dokument från tio ledande organisationer inom demokrati och människorättsrörelsen. Åklagarmyndigheten begärde in bokföring, stadgar och en rad andra finansiella handlingar. Moskvas Helsingforsgrupp rapporterar att de fick ett fax med kraven klockan 01.30 på natten och Transparency International fick sitt meddelande klockan 10 på förmiddagen. Samtliga dokument skulle lämnas in senast klockan 12 samma dag. Att valet av organisationer och tillvägagångssättet var politiskt motiverat är inte svårt att se.

Under en dryg månads tid runt valdagen fick Ivanova 25 (!) olika krav från olika myndigheter

Ett annat exempel är när myndigheterna hindrade Galina Ivanova i hennes arbete i samband med presidentvalet i Ryssland i mars 2008. Ivanova var ordförande i både valövervakningsorganisationen Golos Sibirienavdelning samt i Institutet för Social Teknologi. Under en dryg månads tid runt valdagen fick Ivanova 25 (!) olika krav från olika myndigheter om att lämna in information och dokument och att inställa sig till möten gällande de båda organisationerna. Uppenbarligen för att störa valövervakningsarbetet så mycket som möjligt. Tre veckor efter valet upphörde trakasserierna.

  • Stängning av organisationer

Förutom att ovan nämnda inspektioner lamslår organisationernas arbete under längre eller kortare tid resulterar de för det mesta också i utfärdande av varningar. Efter att ha fått två sådana varningar kan en organisation stängas. Under 2007 utfärdades 45 920 varningar, ofta föranledda av mindre administrativa felaktigheter.

Organisationer kan också stängas om de systematiskt utför en aktivitet som går emot dess officiella målsättning eller om de vid upprepade tillfällen inte lämnar in rapportering eller andra dokument till myndigheterna i tid.

Det är tydligt att myndigheterna utnyttjar reglerna för att medvetet försöka stänga ner aktiva organisationer, i strid med föreningsfriheten.

Ett av många absurda exempel får utgöras av partiet Jablokos avdelning i Nordossetien. Denna stängdes under 2010 på grund av att de ansågs ha färre än 200 medlemmar, vilket utgör ett brott mot den ryska lagen om politiska partier. Att partiet lade fram bevis på att man hade mer än 400 medlemmar fick inte domstolen att ändra sig. Avdelningen stängdes ändå, i högsta instans.

Vid många tillfällen har organisationer överklagat utfärdade varningar och andra beslut i domstol, och fått rätt. Men även om man vinner målet är det tids- och resurskrävande att driva sådana ärenden och något som inte alla organisationer mäktar med. Och också för de organisationer som mäktar med det, går det ut över organisationens egentliga arbetsuppgifter.

Utländsk finansiering

Utländsk finansiering av ryska organisationer är strikt reglerad i den ovan nämnda NGO-lagen från 2006. Lagen i sig utgör ett hinder för organisationerna, men det största problemet är den ryska statens öppet fientliga inställning mot de organisationer som får utländskt finansiellt stöd.

När lagen instiftades gjordes det med ett uttalat syfte att förbättra den statliga kontrollen över det civila samhället, och särskilt utpekade var de organisationer som fick sin finansiering från utlandet. Dessa organisationer misstänks öppet för att gå andra staters dubiösa ärenden och för att arbeta med att underminera den ryska statsledningen. Myndigheterna väljer att i mycket hög grad tillämpa lagstiftningen selektivt, där utländskt finansierade organisationer är långt mer utsatta än andra.

Till exempel utsätts organisationer med utländsk finansiering för extra inspektioner och avkrävs extra rapportering till myndigheterna. Ofta handlar det dessutom om koordinerade inspektioner från flera olika myndigheter vid samma tillfälle, som i exemplen ovan om föreningen Golos. I praktiken är det ofta besvärligt att genomföra projekt även utan regelrätta trakasserier. Till exempel kan det vara omöjligt eller svårt att hyra en möteslokal eller att få demonstrationstillstånd.

För oberoende organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor finns det få inhemska möjligheter till finansiering.

För oberoende organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor finns det få inhemska möjligheter till finansiering. Eftersom dessa organisationer ses med stor skepsis från myndigheternas sida vill potentiella finansiärer inte riskera att stöta sig med regimen. De statliga inhemska finansieringsmöjligheter som inrättats tenderar också att i hög grad prioritera regimtrogna organisationer. Många organisationer är därför beroende av medel från utlandet.

Det är fortfarande tillåtet för organisationer att ta emot medel från utlandet. Men för att medlen ska skattebefrias måste den internationella givaren godkännas av den ryska staten. År 2008 reducerades antalet godkända givare från 101 till 12. Även om tillämpningen av skatteuttaget under 2010 visat sig vara delvis vacklande är detta något som i stor utsträckning påverkar potentiella givares möjligheter att stödja civilsamhället finansiellt.

På grund av dessa svårigheter har antalet organisationer som söker och får utländskt stöd minskat, antalet organisationer och organisationsaktiva likaså. I en rapport från International Center for Not-for-Profit-Law beskriver Aleksej Bogoroditskij det som en flykt av unga från civilsamhället. Sammanfattningsvis menar han att den ryska staten har lyckats med sin uttalade målsättning att minska det utländska inflytandet på det civila samhället i Ryssland.

Fysiska inskränkningar: mord, hot, misshandel och fängelse

Värst utsatta är de personer som arbetar med mänskliga rättigheter, och då särskilt de som engagerar sig mot den utbredda straffriheten i Norra Kaukasien/Tjetjenien.

Förutom alla dessa mer administrativa åtgärder för att tysta oönskade organisationer i Ryssland är det civila samhället pressat av sådana fysiska inskränkningar som hot, misshandel och rentav mord. Värst utsatta är de personer som arbetar med mänskliga rättigheter, och då särskilt de som engagerar sig mot den utbredda straffriheten i Norra Kaukasien/Tjetjenien.

Under 2009 försämrades situationen och våldet ökade. Flera människor mördades på grund av sitt engagemang och många andra misshandlades och hotades till livet:

  • I januari sköts människorättsadvokaten Stanislav Markelov till döds i centrala Moskva. Samtidigt dödades journalisten Anastasia Baburova.
  • I juli mördades människorättsförsvararen Natalia Estemirova i Groznyj, Tjetjenien. Samma månad sköts anti-korruptionsaktivisten Albert Ptjelintsev i Chimki, Moskva.
  • I augusti mördades Zarema Sadulajeva och Alik Dzjabrilov i Groznyj. Båda arbetade på en humanitär hjälporganisation.
  • I oktober sköts människorättsförsvararen och förre oppositionsledaren Maksjarip Ausjev från Ingusjien till döds i sin bil.

”Vi är ärligt talat ganska trötta på begravningar”, kommenterade Tanja Loksjina på Human Rights Watch i Ryssland. Sedan dess har det spända läget lugnat sig något men situationen är fortsatt mycket allvarlig. Rapporter om brutal misshandel, hot och trakasserier fortsätter att komma in. De skyldiga ställs sällan till svars.

President Medvedev positiva uttalanden om mänskliga rättigheter, demokrati och vikten av ett civilt samhälle har hittills inte lett till några större konkreta resultat. I maj 2010 manade till exempel Medvedev lokala myndigheter i Norra Kaukasien att samarbeta med det civila samhället. I juli samma år fortsatte i stället den tjetjenske presidenten Kadyrov med sina hotfulla uttalanden där han i en teveintervju beskrev människorättsförsvarare som ”fiender till staten, fiender till folket och fiender till lagen”. Kreml reagerade inte på uttalandet.

Förutom regelrätta mord, hot och trakasserier inskränker ryska myndigheter föreningsfriheten genom att fängsla företrädare för civilsamhället. Till exempel nyttjar myndigheterna här lagar om ekonomisk eller annan brottslighet. Också lagarna om förtal och extremistisk verksamhet kan ge fängelse, se utförligare information om dessa i det separata avsnittet nedan.

Bland andra människorättsorganisationen Front Line anser att bevisen är fabricerade och fängelsedomen ett direkt resultat av Sokolovs människorättsarbete.

Ett exempel var när människorättsförsvararen Aleksej Sokolov under 2010 dömdes till tre års fängelse för stöld och rån. Sokolov är ordförande i organisationen Pravovaja Osnova och har arbetat för att skydda fångars rättigheter. Bland andra människorättsorganisationen Front Line anser att bevisen är fabricerade och fängelsedomen ett direkt resultat av Sokolovs människorättsarbete.

Mötesfrihet

En fråga som rönt relativt stor uppmärksamhet under senare år är den starkt försämrade rätten till mötesfrihet i Ryssland. Den är ett tydligt exempel på att brutalt nedslagna demonstrationer ger regimen oönskad uppmärksamhet i medierna, varför myndigheterna försöker kväsa oönskade protestmöten i förväg för att undvika detta.

Regimvänliga offentliga sammankomster tillåts vanligen, ibland till och med på just den tid och plats som ett regimkritiskt möte nekats tillstånd.

Sedan flera år är mötesfriheten i Ryssland starkt begränsad. Rysk grundlag garanterar mötesfrihet, men till exempel visade en undersökning från 2007 att nästan alla offentliga protestmöten i hela Ryssland förbjudits eller skingrats under det årets första nio månader. Enligt rysk lag ska myndigheterna enbart underrättas i förväg om att en offentlig sammankomst planeras, men i praktiken innebär detta, i strid mot mötesfriheten, en tillståndsgivning. Regimvänliga offentliga sammankomster tillåts vanligen, ibland till och med på just den tid och plats som ett regimkritiskt möte nekats tillstånd.

Möten kan också hänvisas till andra, gärna avlägsna och folktomma, platser eller andra tidpunkter.

Myndigheterna använder flera olika taktiker för att tysta oönskade protester. Ofta tillåts inte demonstrationerna överhuvudtaget med hänvisning till någon absurd anledning. Möten kan också hänvisas till andra, gärna avlägsna och folktomma, platser eller andra tidpunkter. Vanligt förekommande är att deltagare och arrangörer hindras från att ta sig till mötesplatsen. Regimkritiska protestmöten som ändå genomförs skingras ofta av polis, ibland med våld. Deltagande i en osanktionerad demonstration kan ge upp till 15 dagars fängelse (enligt lag kan denna förseelse enbart ge böter, varför deltagarna formellt döms för andra förseelser). Vid många tillfällen har framträdande företrädare för protesterna gripits av polis, i uppenbart syfte att avskräcka andra deltagare.

Ett litet men talande exempel på hur det kan gå till är från staden Voronezj i sydvästra Ryssland. I januari 2010 informerade en aktivistgrupp stadens myndigheter om att man ämnade genomföra en manifestation i centrum för bevarandet av marknaden ”Jugo-Zapadnyj”. Myndigheterna lät dock meddela att gruppen inte kunde genomföra sin manifestation i centrum på grund av att ”utrustningen från nyårsfirandet skulle monteras ner då”. Istället hänvisades man till ett folktomt torg i utkanten av staden med dålig kollektivtrafik där följaktligen få kunde se protesten.

Den utsatta situationen för mötesfriheten fick en koalition av organisationer att under 2009 initiera kampanjen ”Strategi 31”. Siffran 31 syftar på den paragraf i den ryska grundlagen som garanterar just rätten till mötesfrihet. Den 31:a dagen i varje månad med så många dagar arrangeras runt om i Ryssland offentliga möten för rätten till mötesfrihet. Också dessa möten har vid många tillfällen nekats tillstånd med de mest fantasifulla anledningar och när de ändå genomförts ofta skingrats med våld. I oktober 2010 gavs för första gången ett begränsat demonstrationstillstånd i Moskva, men detta har än så länge inte inneburit några verkliga förändringar för en respekterad mötesfrihet i Ryssland.

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten för organisationer i Ryssland är inskränkt på så sätt att möjligheterna att sprida information via medier är starkt begränsade. Den huvudsakliga informationskällan i Ryssland är televisionen, alla stora tevekanaler är i princip helt statskontrollerade. Det finns några fria lokala radiokanaler, och vissa oberoende tidningar, men med liten spridning. Internet är i huvudsak fritt, även om det förekommer försök till censur genom att till exempel åtala bloggare för anti-extremism, se mer nedan. Tillgången till Internet är begränsad, särskilt på landsbygden. Huvuddelen av informationsflödet är således kontrollerat av staten.

Den tidigare nämnda NGO-lagen utgör inget hinder för organisationer att engagera sig i politiska eller andra påverkansaktiviteter. Däremot använder myndigheterna sig av andra lagar i till exempel brottsbalken för att tysta politiskt känsliga organisationer. Också lagen om förtal och anti-extremistlagstiftningen används aktivt i detta avseende.

  • Förtal

Mest uppmärksammat under de senaste åren har åtalen mot människorättsorganisationen Memorials ordförande Oleg Orlov varit. När Memorials representant i Tjetjenien Natalja Estemirova mördades sommaren 2009, höll Orlov i ett uttalande den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov som ansvarig för mordet. Estemirova hade vid flera tillfällen hotats av Kadyrov. Kadyrov stämde Orlov för förtal och rättsprocessen mot Orlov har pågått sedan dess. Orlov har fällts för förtal i flera civilrättsliga instanser, medan han i juni 2011 friades i den straffrättsliga processen.

  • Anti-extremistlagstiftningen

Den oro som funnits för att lagen skulle komma att användas för att begränsa yttrandefriheten och tysta regimkritiker har visat sig vara befogad.

År 2002 antogs en anti-extremistlagstiftning vars definition av extremism och extremistiska aktiviteter gör den öppen för godtycklig tolkning. Den oro som funnits för att lagen skulle komma att användas för att begränsa yttrandefriheten och tysta regimkritiker har visat sig vara befogad. Den har vid många tillfällen använts just mot personer och organisationer som arbetar med politiskt känsliga frågor.

Exempelvis kan extremistiska aktiviteter enligt paragraf 282 i lagen vara att uttrycka hat mot en ”social grupp”. Detta vagt formulerade begrepp har bland annat tolkats som både polisen och säkerhetstjänsten.

I mars 2009 anklagades Dmitrij Solovjov enligt denna paragraf. Han arbetar för ungdomsorganisationen Oborona som verkar för yttrandefrihet och demokrati. Solovjov anklagades för att hans blogginlägg innehöll information som framkallade hat mot inrikesdepartementet och säkerhetstjänsten, vilka utredaren alltså ansåg utgjorde ”sociala grupper”. Solovjov har i sina inlägg riktat skarp kritik mot dessa, bland annat just för deras ansträngningar att åtala bloggare enligt anti-extremistlagstiftningen.

En domstol kan även upplösa en organisation som befunnits engagerad i extremistiska aktiviteter. Den kan också upplösa en organisation som inte inom fem dagar tar avstånd från en talesperson från en organisation som funnits gjort ett extremistiskt uttalande. Något som på uppenbart godtyckliga grunder var fallet med det Rysk-tjetjenska vänskapsförbundet år 2006.

Ett annat exempel var när polisen i april 2010 gjorde en husrannsakan på Socialekologiska förbundets kontor i Samara och beslagtog dokument och datorer. Husrannsakan förklarades med att man fått en anonym anmälan om att förbundet använt sig av extremistiska slagord vid manifestationer man genomfört. Kvällen före husrannsakan hade man genomfört en manifestation mot nedhuggningen av en unik pistaschskog och ordföranden hade därefter uttalat sig om det omoraliska i att ursprungsskogen höggs ner till förmån för ”ännu en sport- och hälsoanläggning åt Rysslands president”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s