Häromdagen hölls ett bra seminarium om föreningsfrihet i Ryssland och Belarus (Vitryssland) hos Civil Rights Defenders i Stockholm. Där deltog fyra föreläsare, två från Ryssland och två från Belarus och uppgiften var att jämföra utvecklingen och situationerna i de respektive länderna. Svaret var givet: Ryssland går i Belarus fotspår, och snabbt går det.
Men även om situationen rent objektivt sätt är värre i Belarus, om man ser till lagstiftningen och till det oberoende civilsamhällets möjligheter att verka fritt, så är den på ett annat sätt värre i Ryssland. Utvecklingen i Ryssland har gått så oerhört fort, de ryska organisationerna har inte hunnit med att anpassa sig. I Belarus är organisationer och människorättsförsvarare vana och vet hur de ska hantera och kringgå hinder för att kunna verka, svårigheterna till trots. De ryska organisationerna känner att de står inför två val: att registrera sina organisationer utomlands och verka utifrån eller att sluta ta emot utländska pengar. Där båda alternativen är riktigt dåliga och det sistnämnda i princip innebär att arbeta utan några finansiella resurser, eftersom det är oerhört svårt att få inhemskt ekonomiskt stöd i Ryssland för regimkritiska organisationer.
I Ryssland är situationen mer akut än i Belarus också på så sätt att ingen riktigt ser ett slut på förföljelserna av det oberoende civila samhället, alla väntar bara på nästa steg från regimens sida. Som Dmitrij Makarov från Youth Human Rights Movement sade så är reglerna inte satta i Ryssland än. I Belarus vet organisationerna vad de har för svårigheter att förhålla sig till, i Ryssland väntar alla bara på nästa absurda påhitt. Ingen har kunnat förutsäga den utveckling som varit det senaste året, och ingen kan heller förutsäga den utveckling som väntar.
En skillnad som inte kom upp på seminariet men som dock är ytterst reell och inverkar på situationen är omvärldens reaktioner och omvärldens stöd. Ryssland är en stormakt med stora ekonomiska intressen i till exempel Västeuropa. Omvärlden är mycket mer försiktig när de kritiserar Rysslands människorättsbrott än när de kritiserar belarusiska.
Stödet till det oberoende belarusiska civilsamhället överlag är bra och omfattande. Det ryska civilsamhället däremot blev av med stora delar av sitt stöd när Ryssland förlorade sin DAC-klassning. Det svenska demokratistödet till Ryssland är en tredjedel av vad det varit tidigare, och bara en fjärdedel av vad vi ger till Belarus.
Så bort med skygglapparna! Det utsatta ryska civila samhället behöver hjälp, likaväl som det belarusiska! Situationen är akut. Och våga tala klarspråk med den ryska regimen om brotten mot de mänskliga rättigheterna. Tydligt, konkret och offentligt.
Tystade röster 